Note to self. Igen. Ikväll lixom rasade allt. Blev totalt slut psykiskt. Det händer mig ibland. Ibland o ibland, kanske var 3:år? Var 5:e? Att det känns som att allt är meningslöst. Det finns inget att göra åt något o hur jag än vrider och vänder på saker är det mörkt och omöjligt. 

 

Jag skulle kunna använda 4tusen tecken till att räkna upp allt som är en press på mig. Sådant som vanliga dagar är bara en del av livet. När det blir för mycket hopar sig allt och verkar hopplöst. Min älskade stackars man fick ta smällen. Han tror inte han kan hjälpa. Och jag förstår honom. Han sitter där borta i Arktis o jag ringer och är mera negativ o uppgiven än någonsin. Vad han inte vet är att han hjälper. Otroligt mycket. Jag lyssnar även om det inte verkar så.

 

Efter att ha pratat med min man rev jag av ett kort men bra bicep-pass, röjde upp disk och tvätt o tog en skön dusch. Jag känner mig trött o lite hopplös, men mycket bättre till mods. Har senaste tiden totalt lagt bort vård av liten mamma. Sjuka barn, skolarbete och andra måsten har gått före... Måste verkligen ta hand om mig!! För om inte jag är i form är inget i form.